onsdag 12 oktober 2016

Ny bostad, ny skola, nytt liv

Då var det klart. Vi ska flytta! Kontraktet skrevs på igår!

Det handlar ju inte om någon jätteglytt direkt. Mer granngårds. Men till något lite större och lite billigare. Och lite mer centralt.

När vi flyttade hit tänkte jag, ååååhh vad skönt att vara nära lite grönområden och sjön och lite längre ifrån allt hets. Sedan tröttnade jag på att det inte fanns några matvaruaffärer, bankomater, apotek, transportmedel, vänner och annat nödvändigt. Och mata ankor nere vi sjön gör vi ju inte så ofta ändå.

Och så sköt avgiften på lägenheten i höjden på ett helt absurt vis. Ok, att vi har inflation i det här landet. Typ 40 procent per år. Men det förklarar ju inte hur avgiften kunde öka med 150 procent på 1,5 år. Med andra ord har vi inte råd att bo kvar. Och det är väl lika bra det.

Nu ska vi alltså bo närmare tunnelbanan, affärer, men ändå i vad jag anser vara det bästa kvarteret i hela staden. Mina tre absoluta favoritkaféer ligger i samma kvartersblock, plus att vi får tre stora välsorterade supermarkets inom två kvarter. Tunnelbanan två kvarter bort. Och en av stadens viktigaste avenyer två kvarter bort. Plus åtminstone fyra nära vänner inom gångavstånd.

Tråkigt är ju att det blir betydligt längre till Leons dagis, och att jag inte hittat någon liknande förskola i närheten. Det nya området är lite sådär jobbigt elitistiskt, så skolorna i närheten är dyra och snofsiga. Inget för oss, med andra ord. På plussidan, ett av stans bästa offentliga dagis ligger precis runt hörnet och vi har sökt dit. På minussidan, det är jäkligt svårt att få plats på de offentliga förskolorna. Men vi håller tummarna.

Tänkte att jag skulle reda ut lite om det argentinska skolsystemet, då jag äntligen börjar få kläm på det hela. Man har alltså offentliga skolor, som är gratis, men alltså jättesvåra att komma in på. Förra året var det 11 000 barn i Buenos Aires som hamnade utan skolplats. De privata skolorna är oftast svindyra. Väljer du en katolsk variant kan de vara subventionerade av staten och då kosta mindre, men de "vanliga" skolorna kommer kosta 5000 kr i månaden och uppåt. Dagis är lite billigare, men då går du bara i regel tre timmar per dag.

Dagis gäller i regel från 45 dagars ålder till fem år. Vid sex år börjar skolan. Men du kan börja skolan redan vid tre års ålder, vilket många gör för att säkra sig en plats tills den obligatoriska skolan börjar vid sex. För även i de privata skolorna är det svårt att få plats och du måste ibland betala för en plats flera år innan. Tror jag. Det har ju inte vi gjort, så jag känner att Leon svävar runt lite på öppet skolhav just nu. Men men... håller tummarna för att det löser sig.

Ska försöka publicera bilder på nya lägenheten och området så småningom. Så länge får ni nöja er med dagens stora fynd. En bag-in-box. Med tre liter färskpressad ekologisk äppeljuice. För 90 kronor. Som hittat!

Vardagslyx, kallar vi detta.

måndag 10 oktober 2016

Äntligen fick vi lite grönska

Längtan ut till landet har varit väldigt stor, väldigt länge.

Så börjar vi kolla in möjligheter att ta sig ut till någon gård ett par nätter och inser att budgeten inte räcker till. Det ena alternativet dyrare än det andra, och min längtan till Sveriges enkelhet och tillgängliga fantastiska natur blir övermäktig. Så kollar jag Airbnb och hittar billigare alternativ, mysiga... men då kommer verkligheten ifatt. För oj, vad jobbigt det är att resa bort med två små. Jag som alltid varit en fri själ, som lät mig landa där luftströmmarna förde mig, har blivit kontrollbehovet själv. Att resa iväg någonstans där man inte vet hur saker och ting förhåller sig, typ exakt hur man lagar mat, hur man sover, hur säkerheten innanför och utanför ser ut osv... det känns väldigt jobbigt. Plus att packa och fixa och planera allt, det känns som om det tar mer energi än det ger.

Så vi stannar hemma.

Men nu var det långhelg och vi bestämde oss för att vi faktiskt måste hitta på något. Och kom att tänka på Dia de Campo. Alltså, kort och gott, Dag på Landet.

Det innebär alltså att man betalar en summa, så får man en fantastisk lunch från grillen och eftermiddagsfika, plus att man får vistas på ägorna hela dagen. Klappa djur, cykla, sola, bada, mysa... vad man nu känner för.

Så nu åkte vi söderöver en timme. Eller tja, enligt Google skulle det ta en timme, det tog två och en halv. För man lyckas ju, som alltid, åka fel och sedan fastna i dödsköerna. Vart man än åker, det slutar alltid likadant. Vid ett tillfälle blev köerna på motorvägen så hemska att bilarna svängde av och in på gräsmattan och körde tillbaka, sedan upp mot trafiken på en påfart och in på en grusväg som gick parallellt. Med två hungriga barn och två lika hungriga vuxna i bilen, valde vi att följa karavanen och kände oss som riktiga väghuliganer. Speciellt när grusvägen svängde in på en nyasfalterad motorväg, som ännu inte tagits i drift och vi inte hade en aning om var och hur detta skulle sluta. Sanningen var att den slutade på en bro, som gick en våning över motorvägen vi skulle ta, så det var bara att rulla nedför slänten och ansluta till den vägen. Gonza var helt svettig efteråt. Jag, som slapp köra, tyckte mest det var kul. Kanske för att vi inte var ensamma, utan följde en hel hord med bilar. Annars hade det kunnat sluta hur som helst. Typ att man åker utför ett stup eller att man ramlar ned i ett slukhål.

Men det var ju en parentes. Dagen på landet var i övrigt helt underbar. Vi hade ju tajmat det hela med vädret, så 23 grader och strålande sol och en massa grönska. Precis vad min själ behövde. Och Leon var ju lyrisk såklart. Sprang omkring som en tok. Och hoppade ned i ankdammen. Så att han fick lera upp till knäna. Suck. Men fick äntligen klappa får, getter, grisar, hundar. Och sitta på en traktor. Höjdpunkten, om du frågar Leon.

När solen gick ned var det dags att rulla hem. Och vi tajmade såklart köerna tillbaka också. Men med lite nyvunnen energi denna gång.

Lunch. I brist på vettiga barnstolar... bind bara fast ungen!

Leon hittade en gammal skrivmaskin.

Hej till lilla geten.

Leons nya cykel följde med.

Traktorskoj.

Alma tuggade i sig lite gräs.

Barfotavandring efter lerbad.




Amningspaus.

Skönt att stoppa ned barnen i vagnen till slut.

Mor och son på upptäcktsfärd.

söndag 2 oktober 2016

Tack för besöket, kära mormor

Då har tre veckor gått och min kära mamma och min morbror Leif har återvänt till Sverige. Känns ju lite tomt, måste jag säga. Vem ska jag nu gå hem till och äta frukost hos efter jag lämnat Leon på dagis? Och vem ska jag ringa när jag akut behöver barnvakt? Eller bara vill ha någon att fika med? Eller någon som lagar goda kycklingrätter? Tja, det sista har jag ju förvisso en make till. Men, kort och gott, väldigt lyxigt att ha mormor 30 meter bort.

Jobbigt känns det även att inte veta när jag ska kunna komma hem till Sverige nästa gång. Att flyga i 24 timmar ensam med två bebisar känns som en oöverstiglig tröskel. Ingen som är sugen på att komma till Argentina och hämta upp oss i december? Jag kan bjuda på halva resan... ;)

Mormor och Alma.
Annars då. Livet lunkar mest på i samma banor. Jag är sjukt sömndepriverad och har insett att Alma på något vis måste sluta äta på nätterna. Vår barnläkare var väldigt bestämd med att det är hög tid för detta och att pappan får ta några vaknätter, eftersom jag mest luktar mjölk och gör det hela smått omöjligt. Lättare sagt än gjort. Jo, Gonza vakade väldigt tappert och medan jag låg och pinades inne i Leons rum och försökte (utan framgång, kan jag erkänna) stänga ute Almas desperata skrik, medan själen brast och tårarna trängde sig ut, gjorde han sitt allra bästa för att hyssja och vyssja henne till sömns. Men det gick såklart inte. Och jag sprang till slut in och slet upp henne och kände att jag aldrig ville släppa igen. Vi gjorde ett nytt försök i natt. Det gick lite bättre, men jag kastade in handduken även denna gång. Måste väl inse att det inte finns något framgångsrecept på just denna rätt.

I övrigt så väntar vi fortfarande på vår. Vintern vägra släppa taget, vilket känns så sjukt hånfullt. Nu räknar jag till 18 månader av konstant vinter. Börjar deppa ihop. Kommer dock få äta upp detta när termometern sticker upp över 40 grader om någon månad. Det vet jag ju. Men nu är nu. Och jag längtar desperat efter solsken och sandalväder.


Jag fyllde 8 månader härom dagen.

Piff och puff. De börjar bli vänner nu.

söndag 18 september 2016

Min lille Keith Jarrett

Leon har börjat sin karriär som pianoimprovisatör. Ett blivande geni, om du frågar hans mamma.

video

lördag 17 september 2016

Fallande hästar och bebisar på grönbete

Eftersom både min mor och morbror är stora älskare av trav, var det ju givet att vi skulle ta oss till galoppbanan. Förvisso olika sporter, men hästar som springer och gubbar som spelar. Same same, säger jag.

Hipodromo de Palermo, som stället heter, är riktigt fint och välordnat. Vackra välrenoverade gamla byggnader och en enorm travbana. Plus stora ytor som Leon kunde springa sig svettig på. Han hittade till och med en annan liten pojke att busa med. Själv spelade jag i två lopp, men satsade så klart på fel hästar. Och andra loppet fick ett rätt snöpligt slut. En häst kom på efterkälken vid mållinjen och plötsligt föll den och rullade runt och hockeyn flög som en vante. Hästen låg på sidan med skakande ben och sedan stillnade han. Och dog, antar jag. Ambulansen hämtade hockeyn, som var skadad men vid medvetande. Allt hände precis framför våra ögon. Jag blev väldigt illa berörd.

I väntan på hästar.

Kul att springa i farliga trappor.

Upploppet.

Leon hittade en kompis.

I dag släpade jag med mig mina gäster plus barnen på barnsång i svenska kyrkan. Som vanligt ville Leon mest springa runt i alla skrymslen och vrår och riva inredningen med sin bästis Anton. Alma var också måttligt intresserad av sången, men desto mer av att vara ute på grönbete för första gången i sitt liv.
Och Leon han spelar på trumman... (första sången).
Med Anton och Nina.

Full sång.

Äntligen lite gräs!

Bus på kyrkans innergård.

Mina gullpluttar!

fredag 16 september 2016

En jazzig afton

Dagarna går. Fort fort. Man vill hinna så mycket, men finns knappt tid för något. Kanske något varje småbarnsförälder kan relatera till...

I söndags kom min kära mor hit tillsammans med min morbror. Via Airbnb hyrde jag en fin lägenhet nästan vägg i vägg med oss. Väldigt lyxigt med två par extra händer närsomhelst man behöver. Och Leon är ju lyrisk över att ha mormor hos sig. Gråter om hon inte följer med och hämtar på dagis. Gulle.

Jag och Gonza tog tillfället i akt att äntligen gå ut på en liten dejt. Tre kvarter bort finns ett mysigt kafé som heter La Esperanza, som erbjuder jazz på torsdagar och fredagar. Jag går förbi där varje dag och tänker Åh vad kul det vore med en liten kvällsutflykt dit utan barn. Men tänker sedan: Hur skulle det gå till? Så nu blev det äntligen av.

Så en varsin drink och lite fina instrumentella toner... precis vad ens trötta själ behöver.

Lite jazzigt sådär.

måndag 29 augusti 2016

Efter regn kommer teater

Förra veckan spratt det av vårkänslor i mig. Termometern klättrade sig tappert upp mot 25-gradersstrecket och solen gassade. Sen blev det helg. Efter regn kommer solsken. Fast vi alla ju vet att det är tvärtom. Efter solsken kom alltså världens regnrusk.

Men inte måste man sitta inne i lägenheten och trycka för det, tyckte vi. Och tog bilen upp till Tigre för att titta på en lägenhet. Fin trots den blöta kulissen. Men inget för oss just nu.

Eftersom regnet hindrade oss från att lämna bilen blev det en massa bilkörning. Efter fyra timmar i baksätet hade ungarna fått nog och vi begav oss hem.

Gårdagen var inte lika ruskig, men de där vårkänslorna lös med sin frånvaro. Lite gråkyligt sådär. Perfekt för teater alltså.

Gonza har varit på mig de senaste två åren om att det är dags för Leons första teaterpjäs. Igår var det alltså dags. I Buenos Aires, kulturlivets Mekka (näst efter New York då) kryllar det av föreställningar för de små (och stora), men vi valde en för 0-3 år.

Snåla som vi är tyckte vi det var lite onödigt att betala inträde för Alma, så Leon fick egentid med pappa medan mamma och lillasyster satt utanför med en kopp kaffe och en bulle.

Och kort och gott, Leon älskade det! Han var helt absorberad hela de 35 minuterna pjäsen pågick.

Så, mer teater åt folket!

Fascinerad.

Teaterskoj.

Perfekt för de små.