måndag 18 september 2017

Därför vill småbarnfamiljer aldrig bli bortbjudna

Det här med att bli bjuden på någon tillställning, hem till någon man aldrig tidigare besökt, när man har två små (läs: extremt vilda och olydiga) barn, det är något som kan ge även den mest luttrade föräldern hjärtklappning. Man kan helt enkelt inte besöka någon som inte har små (extremt vilda) barn själva (hemmen till folk som har froma små glin går också bort, absolut inte tillräckligt säkerhetsanpassade).

Folk som inte känner mina barn, tänker väl, jamen hur hemskt kan det bli. Ja, hemskt!

Så vi var alltså bjudna på släktkalaset med stort S. Morbror Alejandro fyllde 60 och det vankades lunch för 25 personer. Vi slänger in ungarna i bilen, åker den korta biten, barnen somnar (laddar upp så de ska ha extra mycket energi att gå bärsärkargång), vi kommer fram, ringer på dörren, blir insläppta och jag tänker "Åh nej!". I Sverige innebär de flesta boendemiljöer någon form säkerhetstänk. Men här kan man hitta precis vad som helst. Så när jag ser trappan, tänker jag att det här kommer att sluta på akuten. I bästa fall.

En lång hal trätrappa helt utan något som helst skydd på ena sidan (ingen ledstång, inga brädor, inget nät... bara ren och skär luft) Och på andra sidan fanns en vägg, men ingenting annat att hålla sig i. Och som nämnt, hala trätrappsteg. Mina barn som äääääälskar trappor!!! Och min son som är såååååå klumpig och aaaaaalltid ramlar var han än är. Jag såg honom gång på gång vingla till mot trappkanten 3 meter upp. När de väl tagit sig upp till övervåningen (där lämpligt nog katterna uppehöll sig) så kom nästa dödsfälla. Relingen ovanför trappen var en enkel bräda ungefär 80 cm upp. Så upp till ungefär Almahöjd hade du ingenting som skyddade mot fyrametersfall rätt ned i parketten. Succé!

Så det var en konstant kamp på liv och död. Och Alma som ger ifrån sig dödsskriket från underjorden ifall hon inte får som hon vill (vilket så klart innebar att klättra i trappan upp och ned, upp och ned, upp och ned), det slutade ju med att alla gäster som inte kände henne från tidigare tittade på oss i förfäran, och på henne när hon låg med huvudet ned i golvet och GALLSKREK. Vi hennes föräldrar är ju vana, men i ärlighetens namn har jag faktiskt aldrig hört någon som skriker ut sin ilska på samma decibelnivå.

Efter fem minuter var jag helt slut och viskade till Gonza "Jag kanske kan åka hem med barnen, det här kommer ju inte att gå." Jag visste ju att kalaset ju skulle pågå i minst fem timmar till, och insåg att detta skulle sluta med hjärtinfarkt och fysisk och mental kollaps för min och Gonzas del.

Men vi bet ihop. Och i sann argentinsk anda så hjälpte alla till. Och det gick riktigt bra. Lite jobbigt var det ju såklart, men jag fick faktiskt njuta av både god mat och tårta. Och lite champagne på det.

Och inga större missöden.

Konstant trapphäng.

Mer trapphäng.

Hela tjocka släkten (notera trappan till höger).

Alma ville ut.

lördag 16 september 2017

Kan jag inte alltid få må så här?

Jag älskar min man.

Min partner i livet. Min klippa. Som alltid ser till mina behov och stöttar mig när jag faller.

Den senaste veckan hade jag som sagt mycket med jobb och annat, och kände att min redan låga energinivå fick sig ytterligare en käftsmäll och krämporna i rygg och axlar ansamlades i ett enda stort smärtkluster. Så i onsdags ringde Gonza mig från jobbet och sa "Jag har en överraskning! Men jag kommer inte säga vad det är den här gången!" (Han brukar nämligen ha lite svårt att hålla hemligheter annars.) Men eftersom vi har lite av en telepatisk kontakt emellan oss, så sket det sig denna gång också.
"Har du bokat en massage?", frågade jag direkt.
"Men vad fan, du avslöjar alltid mina överraskningar!!"

Jag blev överlycklig ändå, för det var precis vad jag behövde.

Den skulle dessutom avnjutas på ett superlyxigt spa som ligger några kvarter bort, och som jag aldrig bokat in mig på för det är för dyrt och flådigt. Men nu skulle det äntligen bli av.

Kommer in i de tjusiga antika lokalerna, tar min plats och hämtas snart av en äldre kvinna. Lite timid och konstig, tyckte jag först. När jag klätt av mig nämnde jag att jag gillar hård massage, eftersom det kan bli hur mesigt som helst annars.
"Jag ger inte hård massage, jag följer min teknik, det finns andra som gör det, inte jag." Svarade hon, nästan lite snäsigt, och jag kände att nej, det här kan ju bli hur dåligt som helst.

Eller hur bra som helst.

Snart insåg jag att denna tant hade krafter utöver de vanliga. Hon började ge mig reiki emellan knådningarna och jag kände vibrationerna pulsera i kroppen. Efter ett tag sa hon "Du är mycket mycket trött! Du har ingen energi kvar, din kropp bokstavligen slukar den energi jag skickar. Jag håller på med shamanism också och din energi är rätt tung." Jo tack.
"Och du har mycket spänningar i ryggen, fast nu är de borta."
 
Säkert, tänkte jag. Det säger de alltid, och så går man därifrån med lika mycket smärta som när man kom.

Men oj, hur jag mådde efteråt. Jag gick ut i solen och satte mig på ett kafé och kände en harmoni och glädje, en energinivå, som jag inte upplevt på kanske fyra, fem år. Så här minns jag att jag mådde före barnen, i Sverige, när jag gick mina dagliga skogspromenader och mediterade en massa. Men allt detta är ju minnen från en svunnen tid. Så det känns verkligen magiskt. Och det var som hon sa. Jag upptäckte plötsligt att alla smärtor i nacke och rygg var borta. Tanten är verkligen kraftfull!

Lite av mitt välmående kan vi kanske skylla på det fina vädret också. Vårkänslorna spritter i kroppen.  Efter min behandling satte jag mig på en uteservering, beställde en lemonad och laxsallad och bara njöt av min nyfunna känsla av jämvikt i livet.

Nu är jag hemma igen... och halleluja, båda barnen sover. Kanske får jag känna mig i harmoni i några minuter till!

Titta så rofylld jag blev!

Väntrummet på Spa Belgrano.

Behandlingsrum.

Älskar dessa gamla mosaikgolv
i antik Buenos Aires-stil.

Trappan upp.

Också väntrum.


 


torsdag 14 september 2017

Onda halsar och trasiga lurar

Sorry. Det har visst varit lite radioskugga här i en vecka.

Haft förbannat mycket på jobbet och mitt i alltihopa slog halsflussen till. Söndag morgon kände jag att det sakta men säkert började svullna igen i halsen och febern klättrade uppåt. Eftersom Leon hade haft samma symtom häromveckan och hans test i halsen visade på icke-bakteriell infektion, kunde man ju ana att jag drabbats av samma. Men det kunde såklart inte husdoktorn ana. Du har vita prickar i halsen, du måste äta antibiotika! Samma vanliga melodi. Jag orkade inte tjafsa för en gångs skull (mycket olikt mig) och började knapra mina piller. Och som väntat uteblev den mirakulösa penicillinförbättringen som alla halsflussvana känner igen. Det ska ju säga poff! och allt det onda ska vara borta efter andra pillret. Så blev det ju inte, så man kan väl ganska säkert utgå ifrån att jag drabbats av en virusinfektion och att jag slår ut tarmfloran i onödan. Ja ja. Hur som helst, nu mår jag bättre.

Mitt i allt så gick mobilen sönder. Eller rättare sagt kameran och ficklampan (hänger tydligen ihop). Suck suck, byta delar på Appleprodukter i Argentina är ju inte en våt dröm direkt, det vet ju alla. Reservdelarna är apdyra, plus att de ju inte går att få tag på då de alltid fastnar i tullen. Så jag började fundera på om jag skulle köpa en ny lur, eftersom kamera ju faktiskt är någon som kan vara kul att ha. Hur som helst, jag tog en sväng till våra fixa-allt-killar och trängde mig in i butiken fem minuter före stängning. Mest för att kolla läget, om jag står inför mission impossible, och om inte, hur många tusen måste jag punga ut. Fixarkillen sa med bestämdhet, du måste byta kameran. Ok, låter inte bra, tänker jag... och andas tyst ut min fråga:
"Det går väl inte att få tag på en ny...?"
Jo då, vi har original Apple-kameror inne.
"Eeeeehhh och vad skulle det kosta...?
600 pesos (280 kr).
"Totalt?! Inklusive jobbet??"
Ja.
"Ok, så om jag kommer in här typ imorgon med telefonen, kan ni fixa den samma dag... för jag menar nu stänger ni ju om fem minuter och jag vill inte gärna lämna in telefonen över natten."
Vi kan fixa den nu om du vill.
"Ok, hmmm ok... ska bara gå och ta ut pengar".

Springer till närmsta bankomat och är tillbaka på fem minuter. Då står han med min lagade telefon i handen.

Ibland sker mirakel.

fredag 8 september 2017

När man ska försöka röra på fläsket

Nu har det gått över ett och ett halvt år sedan jag födde mitt andra barn. Ändå ser jag fortfarande lite smågravid ut. Magmusklerna har ännu inte återslutit sig. Och jag har inte gjort så himla mycket för att påskynda processen.

Men jag har ju gjort lite yoga, kanske jag hävdar.

Jo, det kan man kanske säga. Min bästaste yogalärare Viviana flyttade iväg långt långt bort, sålde lägenheten, köpte ett vackert hus i bergen, med tanken att aldrig mer komma tillbaka. Och när hon var borta, då släppte jag allt vad träning heter. Men sedan upptäckte hon att det var omöjligt att skaffa sig ett drägligt liv utanför Buenos Aires, och kom tillbaka. Jag hade under tiden flyttat ifrån min gamla lägenhet som låg någon kvarter från hennes, där jag tog mina privatlektioner. Men hon hade ju sålt sin lya och fick hitta en ny. Och hoppsan, den nya låg visst tre kvarter från min nya lägenhet. Så kan det gå.

Enda problemet är att hon, trots en sex klasser om dagen, tar ledigt några timmar runt lunchtid. Och det sammanfaller precis med den tiden på dagen då jag teoretiskt sett har tid för egna aktiviteter. Mellan 13 och 16. Så det kör ihop sig lite.

Därför tänkte jag prova hur det skulle vara att gå till ett gym istället, där jag både kan träna på maskiner och gå på yoga. Ett av de mer ansedda gymkedjorna har en lokal bara två kvarter bort. Jag klev in och frågade om månadsavgiften. "Bara" 2400 pesos i månaden. 1200 kr per månad för ett gymkort kan jag känna är lite i saftigaste laget. Inte ens de flådigaste träningsanläggningarna i Stockholm tar ju så mycket (med undantag för Sturebadet då kanske). Men jag fick ett prova-på-kort. Så igår laddade jag upp med mina fulaste träningskläder (jag har ju knappaste några snygga) och spatserade dit en halvtimme före dagens yogapass, full av förväntan. Gick lite på bandet (är ju inte läge för någon löptur ännu... hualigen!) och körde lite maskiner. Och sedan yoga. Usch och fy! Gymyoga alltså, det går ju helt bort. Någon stekig hurtig helt osjälslig snubbe som ska styla med en massa yogaakrobatik och ett dussin gymkvinnor i tighta dräkter, lysrör i taket, ingen känsla alls. Längtade bara till min "Vivi".

Så nu får jag tänka om och tänka rätt. Och med lite planering kanske jag ändå kan få till en yogarutin. Utan att helt tugga hål på plånboken.

Lyxgymmet... tämligen ordinärt.

I dag blev det inte så mycket träning. Men desto mer socialiserande. Min Buenos Aires-bästis Viktoria kom hit. Vilken lycka att jag har henne. Någon man kan hänga i soffan med, snacka en massa skit – på sitt eget språk. Vi ses väldigt ofta numera, en gång i veckan brukar det bli sedan hon flyttat närmare. Dessutom jobbar vi ihop. Jag har annars inte en jättestor social törst nu för tiden, orkar liksom inte när jag jobbar så mycket och aldrig sover. Då är det så himla mycket värt med någon som man helt prestigelöst kan softa med. Som dessutom är helt fantastisk med barnen. Det är sann lyx det.

I dag blev vi i vanlig ordning helt absorberade av vårt samtal. Plötsligt ropar Norma (barnflickan) från köket: "Jenny! Leon!" Javisst jävlar, Leon! Han slutade ju dagis för tio minuter sedan! Panik! Sprang ut genom dörren och hela vägen dit. Lagom till jag når dagisporten ringer det på telefonen. Fattar ju vem det är och ignorerar samtalet, och rusar i stället in. Stackars Leon sitter ensam på en bänk på en ekande tom skola. Alla de andra 200 barnen hade gått hem med sina föräldrar och en stackars pojke var lämnad kvar. Usch, vilken dålig mamma! Ångest! Bad om ursäkt både till min son och hans fröken, och sprang snabbt därifrån. Tur att det är helg. Förhoppningsvis är allt glömt till nästa vecka.

måndag 4 september 2017

Minut för minut i emigrerad småbarnsmammas liv

Helgen regnade visst bort.

Så ny vecka – nya tag.

Jag älskar faktiskt mina veckodagar. När man är en sömnbefriad utschasad småbarnsförälder, då är en inrutad tillvaro det som ger den där guldkanten. Det finns liksom inte så mycket energi till utsvävningar.

Så hur ser min fyrkantiga tillvaro ut, kan man undra. Jo, lite så här.

Vaknar runt kl 7.00 (eller betydligt tidigare om Alma vill det). Kan kanske morna mig en stund med unge hängandes på tutten om jag har tur.
Leon vaknar oftast klockan 8.00. Eller rättare sagt, han vaknar klockan 8.00+ när han måste skynda sig till dagis. Är det helg vaknar han gärna före 7.00. (!)
I samma veva springer Gonza ut genom dörren och några minuter senare tar sig Norma (barnflicka/städerska) in med sin nyckel. Hon fixar gröt till barnen medan jag duschar. Barnen äter och sedan snabbt få Leon färdig. Vilket såklart aldrig går snabbt, eftersom han måste välja sina kläder själv, och han alltid väljer Spidermankostymen, och jag säger nej och han lägger sig på golvet och skriker.
Dagis börjar 8.45. Vi är aldrig där före klockan 9.00. Vilken innebär att vi i princip alltid missar välkomststunden då man sjunger till flaggan och lite sånt.
9.00: Leon är lämnad, jag tar en tur till fina caféet runt hörnet och köper nybakat surdegsbröd. Går upp till lägenheten, fixar frukost och låser in mig i mitt krypin. Sovrummet, som på dagtid fungerar som arbetsrum. Jobbar intensivt tills klockan 13.00, ger Alma lite mat och äter själv, och kryper tillbaka in i min vrå. Jobbar lite till. Har jag tur finns det lite tid för egentid. Då kanske jag tar en powernap, läser bok, pillar med telefonen, går och handlar, tar en fika med en kompis... ja det finns ju så mycket man kan göra, och så himla lite tid.
Klockan 16.15 ska Leon hämtas. Grindarna öppnas prick och då väller alla föräldrar in. Inte jag dock, för jag är ju aldrig där i tid (som om jag skulle tumma på min egentid för att hänga på låset på dagis, troligt!). Så jag kommer lite skamset inpringande några minuter senare och hämtar en stackars pojke, som oftast är sist kvar. Dålig mamma, jag vet. Brukar skylla på att det var så mycket på jobbet... jo jo.
16.15-17.00: Halvinstensiv barntid (Norma är fortfarande kvar), men jag försöker kompensera för mitt dåliga moderskap och leka med ungarna, som håller på att ta livet av varandra. Ibland orkar jag inte det, och kommer istället på att jag måste gå och handla.
17.00-17.30: Högintensiv barntid, innan Gonza kommer hem från jobbet. Försöker kombinera med matlagning. Går oftast sådär.  Typ släng en massa grönsaker och kyckling/kött i en stor kastrull med vatten, sätt på plattan, vänta. Klart!
18.30: Äta middag (tre timmar före resten av landet äter sitt kvällsmål).
19.30: Sanera köket.
20.30: Börja fixa ungar för läggdags. Och försöka få dem att plocka undan leksaker med Plocka-undan-leksaker-sången: "A guardar, a guardar, cada cosa en su lugar". (Typ "Lägga undan, lägga undan, varje sak på sin plats.") Går ibland.
21.00: Lägga Alma, ge tutte, ge mjölkflaska, hoppas på att hon accepterar detta och somnar.
21.??: Lägga Leon, läsa tre stycken Ingridböcker (eller så läser han dem för mig, eftersom han kan varje ord utantill). Ligga bredvid. Somna. Och vakna helt förvirrad klockan 02.00. Eller kanske inte somna och ha lite egentid med maken.
23.30: Somna.
(Ev: 03.30: Upp och trolla fram en flaska mjölk till arg 1,5-åring).

Jag har det rätt bra ändå.

Så här lugnt kan det vara under någon minut – om man har tur.


Väldigt tur.

torsdag 31 augusti 2017

Och så loggar vi in igen

I'm back!

Jo, det har ju varit lite snålt med inlägg det senaste året. Varför, kan man undra? Jag vet inte om det finns något särskilt skäl, mer än tidsbrist. Och att jag sparkade bakut när Leon krossade skärmen på min nya Macbook för 12000 kr. Tappade lusten på allt datoranvändande, skulle jag tro. Ett år har gått sedan dess och jag har ännu inte lyckats få skärmen fixad. De går inte att importera delarna, helt enkelt. De ligger i tullen och väntar fint tills the end of eternity, skulle jag tro. Argentina in a nutshell!

Men nog om det.

Så vad har hänt sedan sist? Ja, vi flyttade ju till ny lägenhet. Trivs prima. Skönt att vara nära till allt. Leon kom in på statligt dagis. Årets bästa grej! Förskolan ligger ett kvarter bort, är superbra (för att vara Argentina då) – och är gratis!!!
Jag har hunnit med två resor till Sverige, ungefär hundra förkylningar, någon resa till stranden, en annan ut på landet, ett treårskalas, ett ettårskalas. Och en massa jobb.

Så det är väl ungefär där vi står just nu.

Se fram emot fler inlägg och bilder snart!

onsdag 12 oktober 2016

Ny bostad, ny skola, nytt liv

Då var det klart. Vi ska flytta! Kontraktet skrevs på igår!

Det handlar ju inte om någon jätteglytt direkt. Mer granngårds. Men till något lite större och lite billigare. Och lite mer centralt.

När vi flyttade hit tänkte jag, ååååhh vad skönt att vara nära lite grönområden och sjön och lite längre ifrån allt hets. Sedan tröttnade jag på att det inte fanns några matvaruaffärer, bankomater, apotek, transportmedel, vänner och annat nödvändigt. Och mata ankor nere vi sjön gör vi ju inte så ofta ändå.

Och så sköt avgiften på lägenheten i höjden på ett helt absurt vis. Ok, att vi har inflation i det här landet. Typ 40 procent per år. Men det förklarar ju inte hur avgiften kunde öka med 150 procent på 1,5 år. Med andra ord har vi inte råd att bo kvar. Och det är väl lika bra det.

Nu ska vi alltså bo närmare tunnelbanan, affärer, men ändå i vad jag anser vara det bästa kvarteret i hela staden. Mina tre absoluta favoritkaféer ligger i samma kvartersblock, plus att vi får tre stora välsorterade supermarkets inom två kvarter. Tunnelbanan två kvarter bort. Och en av stadens viktigaste avenyer två kvarter bort. Plus åtminstone fyra nära vänner inom gångavstånd.

Tråkigt är ju att det blir betydligt längre till Leons dagis, och att jag inte hittat någon liknande förskola i närheten. Det nya området är lite sådär jobbigt elitistiskt, så skolorna i närheten är dyra och snofsiga. Inget för oss, med andra ord. På plussidan, ett av stans bästa offentliga dagis ligger precis runt hörnet och vi har sökt dit. På minussidan, det är jäkligt svårt att få plats på de offentliga förskolorna. Men vi håller tummarna.

Tänkte att jag skulle reda ut lite om det argentinska skolsystemet, då jag äntligen börjar få kläm på det hela. Man har alltså offentliga skolor, som är gratis, men alltså jättesvåra att komma in på. Förra året var det 11 000 barn i Buenos Aires som hamnade utan skolplats. De privata skolorna är oftast svindyra. Väljer du en katolsk variant kan de vara subventionerade av staten och då kosta mindre, men de "vanliga" skolorna kommer kosta 5000 kr i månaden och uppåt. Dagis är lite billigare, men då går du bara i regel tre timmar per dag.

Dagis gäller i regel från 45 dagars ålder till fem år. Vid sex år börjar skolan. Men du kan börja skolan redan vid tre års ålder, vilket många gör för att säkra sig en plats tills den obligatoriska skolan börjar vid sex. För även i de privata skolorna är det svårt att få plats och du måste ibland betala för en plats flera år innan. Tror jag. Det har ju inte vi gjort, så jag känner att Leon svävar runt lite på öppet skolhav just nu. Men men... håller tummarna för att det löser sig.

Ska försöka publicera bilder på nya lägenheten och området så småningom. Så länge får ni nöja er med dagens stora fynd. En bag-in-box. Med tre liter färskpressad ekologisk äppeljuice. För 90 kronor. Som hittat!

Vardagslyx, kallar vi detta.