måndag 22 januari 2018

När allt bara går itu

Det har varit lite av en turbulent start på året, kan man kanske säga. Vi har varit lite otursdrabbade. Materiellt otursdrabbade då. För en gångs skull verkar ungarna vara hyggligt fria från skråmor. Men våra inventarier är det värre med.

Det hela började med att Leon tog sönder Gonzas gitarr. Hans käraste ägodel som han ärvde av sin pappa för 20 år sedan. Sedan kastade Alma min mobil i golvet, så kameran gick sönder. Sedan tog båda barnen sönder tvättkorgen och därefter soptunnan. Plötsligt slutade tv:n att fungera. Efter det skrapade jag upp sidan på bilen på en stolpe. Några dagar senare lyckades jag lämna en lampa tänd i bilen, så den laddade ut. Stod plötsligt utan bil när jag skulle ta Leon till sommarkolonin. Och kronan på verket, dagen efter krockade jag bilen. Suck!

Blir en del pengar när man summerar ihop det hela.

Det är väl sen sistnämnda incidenten som gav oss mest huvudbry. Jag hade alltså kört Leon till dagis och på väg hem så var jag väl lite ouppmärksam och plötsligt stod det en pickup parkerad mitt i vägbanan. Ooops! Det var ju ingen enorm smäll men framförallt vår bil blev ganska kvaddad. Hela lampan måste bytas ut, plus lite annat och notan lär väl landa på bortåt 10 000 kr. Plus då den andra bilens skador. Och det är här det hela blir lite klurigt. Jag har ju inte argentinskt körkort ännu, utan kör på mitt svenska. Som enligt lag inte riktigt är giltigt. Men kanske. Om vi har tur. Men vi har inte tagit oss tid att ta reda på detta riktigt.

Måste erkänna att vi var ganska skakis när vi åkte in till försäkringsbolaget, för att de skulle kolla på skadan och validera våra papper. Jag hade inte ens ett giltigt internationellt körkort att visa upp! Vi lämnar fram mitt svenska körkort och väntar oss att hon ska rynka på näsan och undra vad detta är för något skumt. Jag menar, hur ska hon kunna veta att detta är ett körkort och inte säg ett bibliotekskort?
Men hon säger inget. Knappar bara på din dator, går iväg och tar kopior. Allt verkar frid och fröjd. Mycket mystiskt. De har ännu inte hört av sig och nekat oss ersättning. Men de har heller inte påbörjat reparationen. Så vi får väl se. Dock upptäckte jag sedan att alla EU-körkort ser likadana ut, så kanske är det så att hon faktiskt hade lite koll på att detta inte var ett bibliotekskort.

Problemet är ju nu att vi inte riktigt har någon bil att ta oss ned till stranden under vår enda vecka semester. Vi har redan bokat stuga och allt, och alla längtar. Mitt i det hela insåg vi också att Gonzas körkort gått ut, så han kan definitivt inte köra bilen. Jag kan eventuellt köra. Om bilen är i körskick, det vill säga.

Hur kan man då glömma att förnya sitt körkort, kan man ju undra? Ja, jag undrade samma sak, precis som jag undrar hur vi ibland glömmer att gå till tandläkaren, boka läkartid för barnen, betala in alla skatter varje månad och så vidare. När jag bodde i Sverige glömde jag ju aldrig sånt. Tills jag insåg. I Sverige blir man ju påmind om precis allt! Man kan ju sköta sitt liv helt utan hjärna om man måste.

Man får brev från Folktandvården, brev från BVC, brev från barnens specialistläkare, brev från Transportstyrelsen när det är dags för nytt körkort, brev om cellprovstagning, om att man ska söka dagisplats, verifiera faderskap, söka skolplats, skatten dras automatsikt, sedan kommer deklarationen i brevlådan. Ja, ni fattar poängen.

Här får man inte ett enda brev. Om något. Allt ska man sköta själv. Allt ska man hålla koll på. Och alla procedurer kräver ingenjörsexamen för att genomföras. Det krävs med andra ord att en i familjen dedikerar hela sin tillvaro för att göra olika ärenden, ringa samtal, gå och köa hos olika myndigheter, springa på olika vårdcentraler.

Vi som båda har jobb att sköta, vi får helt enkelt inte till det.

Men men, till det roligare, imorgon landar min mamma. Jippie!


lördag 6 januari 2018

En het start på det nya året

Gott nytt år, är det väl hög tid att säga, nu när vi tagit oss någon vecka in på 2018.

Och själva årsskiftet, med veckan före och efter tolvslaget kan väl summeras på ett sätt – värmebölja. Termometern smyger sig uppåt 40-gradersstrecket och man drömmer om svalkande bad.

Helgen före nyåret blev det faktiskt lite av just detta, när jag och Leon tog bilen och åkte de sju milen hem till Jennifer och hennes son Salva, som bor vackert i en gated community uppe i Cardales. Äntligen fick vi vår dos av pool och grönska. Leon fick till och med uppleva att klättra i träd. Sådant som är vardagsmat för svenska sommarbarn, är ju ren lyx här i betongghettot.


Lek i gräset på väg till poolen.

Underbart poolhäng.

Softa i gräset är lyxigt.

Leka på stockar är också kul.

Och klättra i träd!

Min lilla lejonunge hade talang för detta, såklart!

Två busungar.

Själva nyårsnatten tillbringades i stillhet. Barnen sov, jag och Gonza kollade på Black Mirror på Netflix. Tog paus vid tolvslaget, smuttade på champagne och kollade sedan vidare. Innan vi la oss i kristlig tid.

Dagen efter tog vi en sväng söderut till Gonzas morbror Hannibal, där hela släkten samlats. Tanken var att barnen skulle få springa av sig lite, men de hittade i stället en stackars hundvalp som de tillbringade dagen med att terrorisera.

Lite spring blev det ändå.

Men roligast var vovven.

Kusin Ari fyllde 14 år. Alma blev rädd för tårtan.


Det nya året då. Ja, det innebär ju att Leons sommarlov har börjat på riktigt. Men eftersom hans föräldrar inte tycker att sommarlov är någon bra idé, så har de anmält honom till sommarkoloni. Det finns ju så kallade colonias utspridda över hela staden, och de bränner ofta hål på plånboken. Men så finns det kolonier som anordnas av staten, precis som dagiset Leon går på. Dessa är dock svåra att få plats på. Man måste i princip anmäla sig redan första dagen så de släpper platserna i oktober. När man sedan fått en bekräftelse på att man har sin plats, måste man ta sig till skolan en viss dag och tid och då köa för att presentera sina papper och på så vis verifiera sin plats. Sedan måste man dyka upp en helt annan dag för ett föräldramöte, då man får all info. Allt detta gjorde jag, och säkrade sålunda Leons plats.

Någon information om vad det hela innebar hade jag inte på förhand, men jag hade sett att kolonin skulle vara i samma skola där min svenska vän Lovisas son Antón vanligtvis går på dagis. En helt nybyggd anläggning som tydligen dessutom ska ha en grön profil, någon form av miljöcertifiering. Jättefräsch och ljus, men ingen pool. Vilket var lika bra, tänkte jag på förhand. Säkrare så.
På föräldramötet förstod jag dock att de tydligen skulle frakta iväg barnen tre gånger i veckan till en stor pool. Uh! var min första tanke. De ska alltså stoppa in hundratals fyraåringar i en buss, åka iväg någonstans jag inte vet var och slänga i dem i en jättepool. Känns inte helt safe. Men men, man måste väl lita på att de följer hårda säkerhetsföreskrifter.

I tisdags var det alltså dags för första dagen. Föräldrar och barn vällde in i skolan och möttes av clowner och stoj. Sedan motades hundratals ungar i åldrarna 3 till 10 år tillsammans med föräldrar och lärare in i en stor gympasal, där det tjoades och tjimmades. Och hälften blev så klart livrädda. Att komma till en helt ny plats, med helt nya lärare och helt nya kompisar. Och jättemycket stoj. Där skulle vi alltså lämna barnen och gå hem. Det gick ju inte alls. Ungarna hade ju fullständig panik, med rätta. Leon höll min hand i desperation, som om han var på väg att svepas ut till havs. Första dagen fick jag följa med nästan upp till klassrummet. När jag gav efter och lät honom ta med dig sin bil, så gick det till slut bra. Andra dagen försökte jag lämna honom nere i gympasalen och det blev panik igen. Till slut lyckades jag smyga iväg från mitt gråtande barn (ont i mammahjärtat) och stod och tittade på honom från ovanvåningen. Fy. Jag började tänka att detta kanske var en dålig idé. Kanske ska vi skippa hela grejen med colonia och bara låta honom vara hemma. Men han var å andra sidan alltid superglad när jag hämtade honom. Så vi har fortsatt.

Dessutom verkar han lära sig en massa nytt, som att klä på och av sig, torka sig efter toabesök, smörja in sig i solkräm, packa sin väska, hålla reda på sina saker. Eller rättare sagt, han bör lära sig allt detta, men det har han ju inte, vilket innebär lätt kaos på alla fronter. Man kan ju undra varför de måste klä sig, torka sig, smörja in sig själva. Jo. De har alltså en extremt strikt policy, för att undvika sexövergrepp. Lite väl strikt kan jag tycka. Lärarna får såklart inte hjälpa barnen på toaletten, precis som på andra dagis. Dessutom får de överhuvudtaget inte beröra barnen (förutom kanske händerna), om det inte är en ren akutsituation. Därför måste alltså barnen byta till och från badbyxor helt själva och sedan se till att alla kläderna och handduk och allt kommer tillbaka i väskan. Ha! Vilket skämt! Man kan ju känna att saker har gått lite till överdrift kanske.

Hur som helst, jag är ändå jättenöjd hittills. De har inte hunnit åka på utflykt ännu. Det har blivit inställt två gånger i rad, lite till min lättnad faktiskt. Igår skulle de iväg igen, men det började plötsligt ösregna. Istället firade Leon med att ramla och slå ansiktet i någon leksak. Näsblodet utav helvetet tydligen och jag fick samtal att komma dit. Och här måste jag verkligen hylla dem till skyarna. När jag väl lyckats ta mig dit över en halvtimme senare (det ligger en bit bort), så satt Leon med sin manliga fröken Hernan och lekte i receptionen och fyra andra vuxna var där och inväntade mig och ambulans. De ringer tydligen alltid ambulans vid skador. Även om det i detta fall inte handlade om mer än en skråma. Leon var hur glad som helst av all uppmärksamhet. Och det var väl bra att en läkare kom och tittade på honom.

Så min slutliga summering (hittills) är att det är helt otroligt att man kan lämna sin son i sju timmar på en plats där han får leka, bada, fika, äta lunch, skoja, göra yoga (ja faktiskt), leka med vattenballonger, mysa, få läkarvård... helt gratis! Argentina är ju rätt bra ändå!

Första dagen på kolonin.
De möttes av clowner och lek när de kom in.

Leon var inte helt bekväm till en början.

Och jag var inte helt bekväm med
att titta på min gråtande pojke sitta
själv på golvet.
Men till slut vågade jag mig bort för att äta frukost i närheten.
Efter att Leon kom hem första dagen så ville
han plötsligt leka med sin docka, till min stora
lycka. De verkar inspirera till bra saker på det
där stället.

Och Leons nya papparoll håller i sig.


tisdag 26 december 2017

Jul, jul, strålande jul... och strålande solsken på det

Jul i Argentina. Första gången på fem år.
Jag hade visst glömt hur konstigt det är med julfirande i 30-gradig värme. Svårt att få till den rätta stämningen liksom.

Nu bor ju vi så strategiskt, i ett kvarter där man rullar ut röda mattan, pyntar med cirka 30 julgranar, bling, bling, tomtar och härligheter. Så lite juligt har det ändå känts. Men ändå... inte så värst.

Gjorde dock mitt bästa för att få till lite feeling. Pyntade en minijulgran. Det höll i fem minuter, sedan hade Alma ryckt loss alla kulor och kastat dem på golvet, alternativt stoppat in dem i munnen. Hängde upp en miserabel julstjärna i fönstret. Miserabel för att jag dels inte har några gardiner som kan dölja sladden som dinglade och ungarna drog i, dels för att den kändes lite apart där den hängde i sin ensamhet i balkongfönstret. Men men...

Julafton firades på svenskargentinskt vis. Jag gjorde Jansson, gravade lax, rörde ihop hovmästarsås, köttbullar. Och svärfar stod för de argentinska delikatesserna, fyllda tomater, ryssallad, kött i lök och vinäger, kyckling, ja lite så. Ganska bra mix faktiskt, att varva argentinska lite mer friska maträtter med de tunga feta svenska. Ett helsvenskt julbord i denna hetta, ja det kan ju sluta hur som helst. Och alla älskade mina svenska specialiteter! Så vi samlades alltså vid 20-tiden. Det var lite debatt innan huruvida vi inte kunde äta lite tidigare, tyckte jag, då vi ju har små barn i huset. Andra tyckte, skandal att äta före klockan 22 på julafton! Men det kompromissades till klockan 21.

Innan dess kom tomten. Gonzas styvmamma Alfonsina satte på sig min tomtedräkt, som inköptes i fjol på Rusta, och ringde på dörren. Leon var lyrisk och slängde sig fram för att öppna. Och tjöt hysteriskt av glädje när han såg att det faktiskt var tomten. Blev nog lite perplex när han insåg att pappa ju var inne i lägenheten utan tomtedräkt. Någon dag innan hade han nämligen tittat mig djupt i ögonen och sagt "Pappa är tomte". Nääää pappa är väl inte tomte, svarade jag. Och det var han ju inte heller.

Än mer lyrisk blev han när han faktiskt fick sin Spidermanleksak som han tjatat om dagligen i flera månader. En sån som skjuter spidermantrådar.

Alma då... ja hon var väl måttligt imponerad av mannen (eller kvinnan) i rött. Mest intresserad av Leons helikopter, så det höll på att bli slagsmål redan när första paketet öppnades.

Vid halv elva gick jag och Gonza och nattade barnen, och surprise surprise, vi somnade. Och missade tolvslaget. Tolvslaget på julafton är lika viktigt som tolvslaget på nyår. Då kommer ju egentligen tomten och ringer på, och fyrverkerierna smäller utanför. Vår tomte var lite tidig i år. Måste ha glömt klockan hemma.

På juldagen blev det en tur upp till min pappa. En het dag med gassande sol, perfekt för poolhäng. Så det blev just det. Och lite grillning. Helt underbart!

Så måste säga att det blev en riktigt lyckad jul, trots brist på mörker, snö och kyla.

Hej tomten!

Lite blyg, men bara lite.

Wow, Spiderman-grunkan!

Wow, en häst på pinne!

Fullt med nya leksaker.

Svensk-argentisnkt julbord.

Min tonårsdotter gick och vilade upp sig
efter maten.

Hopp och lek hos morfar.

Ljuvligt poolhäng. Eller kanske livräddningsövning.
Skvätta ned mamma, världens roligaste!

Underbart, tyckte Leon.
Underbart, tyckte även mamma och Alma.

Familjefoto, first time ever!
Alla lika glada.

tisdag 5 december 2017

Kalas, rån och lite mer häng på akuten

Det jag skrev om i mitt förra inlägg, klippkort på akuten. Vi kan ju börja lite på det temat. Tog ytterligare en sväng dit med Alma igår. I söndags flög hon rätt ned i bordskanten men munnen först (ja samma bordskant som förrförra gången). Jag var helt säker på att alla tänderna flög all världens väg, men ett mirakel måste ha inträffat, då samtliga satt kvar. Läppen kom emellan och fick ett gäng djupa hack på flera ställen. Och fläskläpp fick hon såklart. Lagom till Leons födelsedagskalas. Men på grund av just kalaset och det faktum att vi lagt en smärre förmögenhet på att hyra lokal och så, så blundade jag nog lite för Almas skador. Och hon klagar ju inte. Det var först igår som Gonza noterade "Ser inte hennes tandkött väldigt konstigt ut?". Jo, det gjorde det ju, helt uppfläkt. Usch, stackars barn. Så det blev alltså en sväng för oss två till akuten igår kväll. Läkaren sa dock att man inte kunde sy detta, utan det mest handlade om att hålla det rent och hålla koll på att ingen allvarlig infektion bryter ut. Så där är vi nu.

Innan vi tar oss igenom det roliga födelsedagsfirandet, så kan vi ju spola tillbaka några dagar till det mindre roliga råndramat. Då jag hamnade mitt i. En tjuv kommer springande förbi mig och två poliser kommer körande på motorcykel respektive i bil och skriker och jag tror jag ska bli nermejad. Pistolerna riktade rakt mot mig, då jag ju som sagt står precis emellan tjuven och poliserna. Jag fryser till is, vet inte vad jag ska göra av mig själv. Hoppas mest på att de inte ska skjuta, då jag ju befinner mig mitt i skottlinjen. Och hoppas ännu mer på att tjuven heller inte börjar skjuta (vet ju inte om han har pistol). Till slut rycks jag ur mitt frystillstånd och lyckas backa tillbaka mot en vägg, medan människor springer och skriker runt mig. Poliserna brottar ned tjuven. Jag går därifrån med hjärtat i halsgropen.

Det var alltså det.

Och i söndags var det kalas.

Jag är ju egentligen emot hela grejen med satsiga födelsedagskalas, med lokal och lekledare och tusenkronorstårtor och allt. Men svärmor ville slå till på stort och erbjöd sig att betala hälften. Så vi bjöd in hela klassen plus föräldrar och några vänner till. Och lyckat blev det. Stället var tämligen pittoreskt för att vara en argentinsk festlokal och hade ett stort klätterområde. Passar ju denna grupp ungar väldigt bra, då de är av den livligare sorten. Två lekledare höll igång barnen och ledde dem till fikabordet emellan varven. Grädden på moset var ju när Spiderman dök upp. Lycka! Och lycka nummer två var när Spidermantårtan dök upp. Som jag ju bakat! Mycket stolt, då det är första gången i mitt liv jag bakar en tårta. Den blev till och med riktigt god. I alla fall godare än de superdesignade tårtorna man annars köper här, som bara smakar socker och plast.

Så Leon var glad och vi likaså. Alma var nog lyckligast dock (trots fläskläpp). Hon hängde efter Spiderman som en svans och smög till och med in bakom kulisserna när han skulle byta om igen. Ingen skam i den kroppen inte.

Mitt lilla konstverk.


Lekdags.

Många skojigheter blev det.

Vuxenhäng.

Barnhäng.

Mer lek.

Tårta time. Alma hängde med sina nya bästis.

Spiderman party.

Glada barn med sin superhjälte.




tisdag 21 november 2017

Klippkort på akuten

Varför var det ingen som berättade hur jäkla svårt det är att ha barn? Att det är en kamp på liv och död varje dag.

Den som inte sett mina ungar på nära håll tänker kanske att jag överdriver. Men fråga vem som helst som varit här på besök. Min mammas väninna, som var hos oss i två veckor, var mer eller mindre i chock. Hade aldrig sett något liknande.

Och jag försöker hävda, det är för att de är inlåsta i en lägenhet, mitt i en stor stad. De behöver natur!

Min teori bekräftades denna helg, när vi faktiskt fick en heldag ute hos en morbror på landet. Plötsligt hade vi helt normala barn. Och folk skrattade åt oss och sa att vi överdrev när vi beskrev vårt dagliga helvete hemma.

Till och med vi började fundera på om vi kanske överdrev. Eller om vi plötsligt nått ett paradigmskifte. Och började få ett glimt om något slags normalt familjeliv. Lät oss till och med tänka tanken... det kanske kan vända nu.

Sedan kom idag.

Jag ska dock backa tillbaka bandet lite. Tills för cirka två veckor sedan. Då såg Alma ut så här:





Råkade visst ramla lite från puffen, med ögat först ned i bordskanten.

Då ska vi komma ihåg att detta är mitt lugna barn. Det som ramlar minst ofta och skadar sig mer sällan. Med mer sällan, menar jag mindre än 25 gånger per dag, som är något slags snitt för Leon.
Detta hade i alla fall precis börjat läka, efter att hon gått runt med tidernas blåtira i en dryg vecka.

Idag då, ensam med barnen och som den goda mor jag är tycker jag att barnen ska få lite tillagad mat. Vilket innebär att jag måste stå i köket och får be en bön om att ungarna håller sig vid liv i någon annan del av bostaden. Det gjorde de – knappt. Jag hör plötsligt dunsen från urjorden och vrålet från helvetet. Från Alma, som annars aldrig gråter av smärta (efter händelsen ovan grät hon i cirka 10 sekunder, enligt utsago, jag var inte där). Så jag fattade ju att det var illa. Hittar henne på alla fyra och blodet forsande ned på golvet. Kan först inte förstå vad som hänt. Tills jag ser att hela det tjocka, tunga hyllplanet högt upp i garderoben numera ligger på golvet. Alma måste alltså ha klättrat upp en meter, slitit i hyllan, som släppt, hon fallit bakåt och fått kanten av åbäket rätt i pannan. Som såklart sprack upp i ett djupt köttsår.

Ser inte så farligt ut här, när jag äntligen
har fått stopp på blodflödet. Men det är brett och djupt.
Jag ringer hem Gonza och samtidigt ambulans, då hon är rätt medtagen och svarar dåligt på tilltal. Bara verkar vilja sova. Och jag fattar att smällen hon fått är enorm. Läkaren kommer rätt fort och verkar kunna konstatera att det troligtvis inte skett någon större inre skada. Och börjar rengöra såret. Och förundras över hennes smärttröskel. Hon rör inte en min. Min lilla kämpe. Men tycker att vi ska åka in och menar att det går snabbare om vi åker själva och inte tar ambulansen. Lustigt system.

Åker till vårt nya favvosjukhus Mater Dei och får snabbt träffa kirurgen. Tre stygn blir det. Alma är vansinnig. Inte för att det gör ont, utan för att hon hatar att ligga ned fasthållen och kråmar sig som en åtta meters boaorm.

Syprocessen satte igång blödningen på nytt och när vi kommer ut ser det ut som om hon legat på slaktbänken. Det gick som ett sus genom väntrummet (Men guuuuud, kolla, vad har hänt, stackars barn!). Alma skrattade mest. En sköterska tyckte dock det såg för illa ut och bad oss komma in igen för rengöring, med orden: "Så inte folk blir rädda på bussen hem". Jo tack.

Sedan blir det så här fint:



Vi får träffa en ny barnläkare, som skickar henne till röntgen. Plåtarna visade lyckligtvis ingen inre skada, men de ville oavsett övervaka henne under fyra timmar. Så där hängde vi runt i väntrum och sjukhuskorridorer med våra två yrväder. Och yrvädren visade sig från sin mest stormiga sida. Upp och ned, fram och tillbaka, tjo och tjim och skrik och skratt, överallt! Folk satt runtomkring och bara tittade i häpnad. Alma var på väg att åter ramla på pannan cirka tio gånger. Helt otroligt. Och tillslut skedde det såklart. Leon mejade in henne med pannan först i ett metallklätt vägghörn och resultatet kan ni se ovan, den nya bulan ovanför vänster ögonbryn. Så när vi skulle in på sista slutkollen hos doktorn, kunde vi stoltsera med ytterligare ett horn. Men läkaren kunde ändå inte riktigt inspektera skadorna, då ungarna stod och manisk släckte och tände lamporna tills vi släpade ur dem ur rummet. Och såklart glömde att fråga hur vi ska göra med stygnen.

Så ja, det var idag. Vi får väl se vad morgondagen har i sin linda.

måndag 30 oktober 2017

Och så var man ett år äldre

Då har man alltså fyllt 38 år.
Men det är väl å andra sidan ingen ålder på en häst.
Kan vi väl säga.

Bästa presenten var att min mamma kom, även om det kanske inte var just en present. Hon kom ju redan i tisdags, tillsammans med sin väninna. Men mysigt är det. Att gå upp varje morgon, fixa iväg Leon till dagis och sedan promenera hem till deras Airbnb-lya och äta frukost. Innan jag återkommer hem till arbete och slit.

Födelsedagsmorgonen firade jag med en natt utan sömn. Väcktes av Alma klockan 04.30 och kunde sedan inte somna om. Vid 6.00 gav jag upp och satte mig i soffan. Och som en gåva från himlen hörde min bästis Malin av sig från Sverige och vi började Skypa istället. Så då kändes det plötsligt helt värt att vara uppe i ottan.

Fick dock en liten tupplur mitt på dagen innan gästerna kom förbi. Familjefest för hela slanten. Mycket mysigt!

Och igår stack jag, Gonza och barnen iväg på en lunchtur norrut, medan mamma och Britta utforskade stan på egen hand. Som ni kanske förstått brukar ju våra lunchturer bli något kaotiska, men nu hade vi riktigt flyt. Vi stannade på ett halvdött litet affärscenter där vi alltid brukar stanna till. Dock brukar det mest bli kisspaus och lite sträcka på benen, då matutbudet är något bristfälligt. Men nu slog vi till på varsin halvsaggig schnitzel. Och varför gjorde vi det, kan man undra. Jo för att precis brevid tråkrestaurangen finns en liten lekpark. Och lekparker är väldigt bra. Speciellt gungor. Om man har en gungfetischist till dotter. Vilket vi har. Så vi satte henne i gungan. Och lämnade henne där i en timme (ja vi puttade ju på ibland). Inte för att vara elaka, utan helt enkelt för att hon inte lätt oss ta ut henne. Så hon intåg sin måltid i sving, så att säga. Mycket praktiskt. Och Leon fick lite gräsmatta att springa på, total lycka för honom.

Så succéfödelsedagshelg, helt enkelt.

Min lilla wonder woman.

Födelsedagspuss.

Leon fick blåsa ut ljusen.

Alma också.

Farmor och Alma.

Leon och maskrosen.

Matning i gungan.

Skönt häng.

Perfekt lunchläge.

Mys med mormor.