lördag 10 februari 2018

En kortvecka i paradiset

Vi kom iväg! Och det var helt helt underbart!

Jag har under mina Argentina-år gått och letat efter något substitut för Sverige. Svensk natur då främst. Och då framförallt den där rena, vackra, folktomma – och tillgängliga naturen. Det där med tillgänglighet är ju ofta problemet på alla platser utanför Allemansrätts-Sveriges gränser. Allt ska skärmas av med staket och "Inträde förbjudet"-skyltar.

Därför blev jag så lycklig när jag hittade något som faktiskt nästan var som moderslandet. Arenas Verdes kändes som Gotland. Eller Öland. Eller kanske Skåne. Men med en förtrollande doft av eukalyptus.

Lite magiskt att vandra runt på ödestränder som sträcker sig mil efter mil ute i Ingenmansland. Saharaliknande sanddyner. Vidsträckta gröna kullar. Skog. Och hav.

Allt helt öppet. Bara för oss. Det kändes i alla fall så, då detta är en liten pärla få har hittat till.

Till råga på allt lyckades vi pricka in den värsta värmeböljan på säg 15 år. Värmebölja kan ju vara lite jobbigt i myllrande Buenos Aires. Men nere på en svalkande strand är det rätt ok.

Så jag låter bilderna tala för sig själva.

Första besöket på stranden. 
Första doppet. Kallt men skönt. Men lite läskiga vågor.


Alma var lite tveksam till det hela.

Men glad ändå.

Och trött. Däckade på
lunchrestaurangen.

Solnedgång på ödestrand.

Vackert. Och vacker.

Puss, min älskling!

Plockade snäckor med mormor.

Underbara gullungar!

Detta är vad jag kallar fri lek.

Fikapaus i Quequen, grannbyn.

Kvinna i solnedgång.

Tre generationer kvinnor.

Dags att åka hem – innan det blir mörkt helst.
Annars är risken att man inte kommer hem.

Mammas glada sötnosar.

Finast.

Morgonpromenad till affären.

En till dag på stranden.

Och ännu en solnedgång.

Måste ju känna på vattnet.

Lyckligast i världen!

Lilla trollet.

Alla på mamma!

Vårt hus mitt i skogen.

Morgonmys i hängmattan.

Vi gick en promenad... och fann saligheten.

Leon vandrade runt på egen hand och plockade snäckor.

Känns som om vi var på Gotland.

Rida på ryggen när man inte orkar gå.

Tussan!

Fiffigt med bärsele när man vandrar med små.

lördag 3 februari 2018

Vem är det som vill hindra vår semesterresa?

Efter ett par hårda år med mycket slit, så har vi alltså försökt lyxa till det. Med en veckas semester. Mer verkar vi inte tycka att vi förtjänar.

Vi hade i alla fall planerat det himla bra, tyckte vi. Vi la semesterveckan mitt i Leons en månads sommarlov och tajmade in det så att vi skulle åka ner till stranden precis när mamma hade åkt hem. Trodde vi. Men som vanligt hade vi alltså fått det om bakfoten. Den vecka Gonza bett om var två veckor tidigare än den vecka jag trodde att det var. Så jag hade bokat hotell (som inte var återbetalningsbart) fel vecka. Lyckligtvis var hotellägaren snäll, och lät oss byta veckan mot en annan, så jag slapp slänga 4000 kronor i sjön. Nästa problem, mamma är ju här just nu. Och hon får ju inte plats i bilen, så det blir buss för henne. Livsfarligt, bara det. Men men... Vi hoppas att det löser sig. Jag är mest rädd för rånrisken på Retiros busstation. Gammal turisttant, risken är överhängande. Men jag har bett svärfar eskortera henne dit, så att hon kommer rätt och tjuvarna kanske håller tassarna borta.

Det här var alltså början på våra motgångar. Jag börjar nämligen tro att det finns någon kraft som vill hålla oss hemma. Mystiskt allt. Först var det ju bilkrocken. Vi fick först ingen tid för reparation innan vi skulle åka, och att köra 100 mil fram och tillbaka med en krockad bil kändes sådär. Dock låg vi på både hos försäkringsbolaget och bilverkstan och fick bilen lagad i förväg. Jippi! Men mitt i allt kom vi ju på att Gonzas körkort gått ut. Han kunde alltså inte köra. Mitt körkort är ju gränsfall, men nu verkar ju det vara godkänt. Dock var inte jag superpepp på att köra hela vägen i den galna sommartrafiken. Han försökte få tid för förnyelse av körkortet, men det fanns inga tider före vi skulle åka. Men med lite fixande och trixande lyckades han även ordna detta. Hurra! Nästa grej, bilen behövde besiktigas. Det hade vi visst också missat. Och straffet om man fastnar i poliskontroll är minst 7000 pesos (cirka 3000 kr). Eller att de beslagtar bilen. Det sistnämnda känns ju inte skitkul, med två barn och packning, strandade på motorvägen mitt i ingenstans. Även här hade vi lite flyt. Vi fick en besiktningstid två dagar före avfärd. Risken fanns ju förvisso att bilen kanske inte skulle gå igenom, men då får man 60 dagars frist att åtgärda problemet. Så det skulle ju funka.

Funkade inte. För bilen fick körförbud. Ooops! Om vi skulle hinna laga bilen lite snabbt fanns det ändå absolut inga besiktningstider innan vi skulle åka. Dock sa de, om du fixar bilen lite fort och hinner tillbaka före vi stänger idag klockan 18, så tar vi den. Klockan var då 17.40. Omöjligt uppdrag. Gonza hittade förvisso en verkstad precis bredvid, och de fixade problemet på en halvtimme. Han åkte tillbaka, men besiktningen var då stängd. Han ringde dagen efter för att se om det kommit någon avbokning. Det hade det inte. MEN de meddelade att bilen inte alls hade körförbud, utan bara anmärkning, även om det står körförbud på vårt papper. Så vi vet inte riktigt vad som gäller. Dock kanske det finns lite förhandlingsutrymme, ifall vi ändå skulle åka fast. Och bilen är ju faktiskt reparerad.

Ok, det var bilen. Allt började kännas hyggligt stabilt, tyckte vi. Tills Alma började tokspy i förrgår. Maginfluensa. Kanske kan vi inte åka då, eller kan vi det? Tänk om alla blir sjuka där nere. Speciellt mamma, som på grund av sitt hälsotillstånd då måste läggas in på sjukhus. Inte optimalt. Men Alma kanske hinner friskna till, tänker vi. En dag går, två dagar går, nu tre dagar. Och hon började spy på nytt. Vi tog henne till akuten, för att dubbelkolla att hon inte är uttorkad och höra om läkaren tycker att vi kan åka. Ja, det tycker hon. Vi kommer hem. Leon börjar spy. Godnatt!

Så där är vi nu. Väskorna är packade. Men det är väl så långt vi kommit. Vi har ingen aning om huruvida vi kan åka imorgon bitti. Och eftersom vi inte vet det, så har vi heller inte kunnat boka mammas buss. Så vi får väl hålla tummarna för att det finns plats på den. Och att alla i familjen är pigga och krya när vi vaknar. Eller inte döende i alla fall.

Vi får väl se vad nästa setback blir. För det verkar uppenbarligen vara någon där uppe som försöker säga oss något. Åk inte till stranden! Stanna hemma!

Vågar man trotsa detta påbud måntro? Jag som är så skrockfull.


måndag 22 januari 2018

När allt bara går itu

Det har varit lite av en turbulent start på året, kan man kanske säga. Vi har varit lite otursdrabbade. Materiellt otursdrabbade då. För en gångs skull verkar ungarna vara hyggligt fria från skråmor. Men våra inventarier är det värre med.

Det hela började med att Leon tog sönder Gonzas gitarr. Hans käraste ägodel som han ärvde av sin pappa för 20 år sedan. Sedan kastade Alma min mobil i golvet, så kameran gick sönder. Sedan tog båda barnen sönder tvättkorgen och därefter soptunnan. Plötsligt slutade tv:n att fungera. Efter det skrapade jag upp sidan på bilen på en stolpe. Några dagar senare lyckades jag lämna en lampa tänd i bilen, så den laddade ut. Stod plötsligt utan bil när jag skulle ta Leon till sommarkolonin. Och kronan på verket, dagen efter krockade jag bilen. Suck!

Blir en del pengar när man summerar ihop det hela.

Det är väl sen sistnämnda incidenten som gav oss mest huvudbry. Jag hade alltså kört Leon till dagis och på väg hem så var jag väl lite ouppmärksam och plötsligt stod det en pickup parkerad mitt i vägbanan. Ooops! Det var ju ingen enorm smäll men framförallt vår bil blev ganska kvaddad. Hela lampan måste bytas ut, plus lite annat och notan lär väl landa på bortåt 10 000 kr. Plus då den andra bilens skador. Och det är här det hela blir lite klurigt. Jag har ju inte argentinskt körkort ännu, utan kör på mitt svenska. Som enligt lag inte riktigt är giltigt. Men kanske. Om vi har tur. Men vi har inte tagit oss tid att ta reda på detta riktigt.

Måste erkänna att vi var ganska skakis när vi åkte in till försäkringsbolaget, för att de skulle kolla på skadan och validera våra papper. Jag hade inte ens ett giltigt internationellt körkort att visa upp! Vi lämnar fram mitt svenska körkort och väntar oss att hon ska rynka på näsan och undra vad detta är för något skumt. Jag menar, hur ska hon kunna veta att detta är ett körkort och inte säg ett bibliotekskort?
Men hon säger inget. Knappar bara på din dator, går iväg och tar kopior. Allt verkar frid och fröjd. Mycket mystiskt. De har ännu inte hört av sig och nekat oss ersättning. Men de har heller inte påbörjat reparationen. Så vi får väl se. Dock upptäckte jag sedan att alla EU-körkort ser likadana ut, så kanske är det så att hon faktiskt hade lite koll på att detta inte var ett bibliotekskort.

Problemet är ju nu att vi inte riktigt har någon bil att ta oss ned till stranden under vår enda vecka semester. Vi har redan bokat stuga och allt, och alla längtar. Mitt i det hela insåg vi också att Gonzas körkort gått ut, så han kan definitivt inte köra bilen. Jag kan eventuellt köra. Om bilen är i körskick, det vill säga.

Hur kan man då glömma att förnya sitt körkort, kan man ju undra? Ja, jag undrade samma sak, precis som jag undrar hur vi ibland glömmer att gå till tandläkaren, boka läkartid för barnen, betala in alla skatter varje månad och så vidare. När jag bodde i Sverige glömde jag ju aldrig sånt. Tills jag insåg. I Sverige blir man ju påmind om precis allt! Man kan ju sköta sitt liv helt utan hjärna om man måste.

Man får brev från Folktandvården, brev från BVC, brev från barnens specialistläkare, brev från Transportstyrelsen när det är dags för nytt körkort, brev om cellprovstagning, om att man ska söka dagisplats, verifiera faderskap, söka skolplats, skatten dras automatsikt, sedan kommer deklarationen i brevlådan. Ja, ni fattar poängen.

Här får man inte ett enda brev. Om något. Allt ska man sköta själv. Allt ska man hålla koll på. Och alla procedurer kräver ingenjörsexamen för att genomföras. Det krävs med andra ord att en i familjen dedikerar hela sin tillvaro för att göra olika ärenden, ringa samtal, gå och köa hos olika myndigheter, springa på olika vårdcentraler.

Vi som båda har jobb att sköta, vi får helt enkelt inte till det.

Men men, till det roligare, imorgon landar min mamma. Jippie!


lördag 6 januari 2018

En het start på det nya året

Gott nytt år, är det väl hög tid att säga, nu när vi tagit oss någon vecka in på 2018.

Och själva årsskiftet, med veckan före och efter tolvslaget kan väl summeras på ett sätt – värmebölja. Termometern smyger sig uppåt 40-gradersstrecket och man drömmer om svalkande bad.

Helgen före nyåret blev det faktiskt lite av just detta, när jag och Leon tog bilen och åkte de sju milen hem till Jennifer och hennes son Salva, som bor vackert i en gated community uppe i Cardales. Äntligen fick vi vår dos av pool och grönska. Leon fick till och med uppleva att klättra i träd. Sådant som är vardagsmat för svenska sommarbarn, är ju ren lyx här i betongghettot.


Lek i gräset på väg till poolen.

Underbart poolhäng.

Softa i gräset är lyxigt.

Leka på stockar är också kul.

Och klättra i träd!

Min lilla lejonunge hade talang för detta, såklart!

Två busungar.

Själva nyårsnatten tillbringades i stillhet. Barnen sov, jag och Gonza kollade på Black Mirror på Netflix. Tog paus vid tolvslaget, smuttade på champagne och kollade sedan vidare. Innan vi la oss i kristlig tid.

Dagen efter tog vi en sväng söderut till Gonzas morbror Hannibal, där hela släkten samlats. Tanken var att barnen skulle få springa av sig lite, men de hittade i stället en stackars hundvalp som de tillbringade dagen med att terrorisera.

Lite spring blev det ändå.

Men roligast var vovven.

Kusin Ari fyllde 14 år. Alma blev rädd för tårtan.


Det nya året då. Ja, det innebär ju att Leons sommarlov har börjat på riktigt. Men eftersom hans föräldrar inte tycker att sommarlov är någon bra idé, så har de anmält honom till sommarkoloni. Det finns ju så kallade colonias utspridda över hela staden, och de bränner ofta hål på plånboken. Men så finns det kolonier som anordnas av staten, precis som dagiset Leon går på. Dessa är dock svåra att få plats på. Man måste i princip anmäla sig redan första dagen så de släpper platserna i oktober. När man sedan fått en bekräftelse på att man har sin plats, måste man ta sig till skolan en viss dag och tid och då köa för att presentera sina papper och på så vis verifiera sin plats. Sedan måste man dyka upp en helt annan dag för ett föräldramöte, då man får all info. Allt detta gjorde jag, och säkrade sålunda Leons plats.

Någon information om vad det hela innebar hade jag inte på förhand, men jag hade sett att kolonin skulle vara i samma skola där min svenska vän Lovisas son Antón vanligtvis går på dagis. En helt nybyggd anläggning som tydligen dessutom ska ha en grön profil, någon form av miljöcertifiering. Jättefräsch och ljus, men ingen pool. Vilket var lika bra, tänkte jag på förhand. Säkrare så.
På föräldramötet förstod jag dock att de tydligen skulle frakta iväg barnen tre gånger i veckan till en stor pool. Uh! var min första tanke. De ska alltså stoppa in hundratals fyraåringar i en buss, åka iväg någonstans jag inte vet var och slänga i dem i en jättepool. Känns inte helt safe. Men men, man måste väl lita på att de följer hårda säkerhetsföreskrifter.

I tisdags var det alltså dags för första dagen. Föräldrar och barn vällde in i skolan och möttes av clowner och stoj. Sedan motades hundratals ungar i åldrarna 3 till 10 år tillsammans med föräldrar och lärare in i en stor gympasal, där det tjoades och tjimmades. Och hälften blev så klart livrädda. Att komma till en helt ny plats, med helt nya lärare och helt nya kompisar. Och jättemycket stoj. Där skulle vi alltså lämna barnen och gå hem. Det gick ju inte alls. Ungarna hade ju fullständig panik, med rätta. Leon höll min hand i desperation, som om han var på väg att svepas ut till havs. Första dagen fick jag följa med nästan upp till klassrummet. När jag gav efter och lät honom ta med dig sin bil, så gick det till slut bra. Andra dagen försökte jag lämna honom nere i gympasalen och det blev panik igen. Till slut lyckades jag smyga iväg från mitt gråtande barn (ont i mammahjärtat) och stod och tittade på honom från ovanvåningen. Fy. Jag började tänka att detta kanske var en dålig idé. Kanske ska vi skippa hela grejen med colonia och bara låta honom vara hemma. Men han var å andra sidan alltid superglad när jag hämtade honom. Så vi har fortsatt.

Dessutom verkar han lära sig en massa nytt, som att klä på och av sig, torka sig efter toabesök, smörja in sig i solkräm, packa sin väska, hålla reda på sina saker. Eller rättare sagt, han bör lära sig allt detta, men det har han ju inte, vilket innebär lätt kaos på alla fronter. Man kan ju undra varför de måste klä sig, torka sig, smörja in sig själva. Jo. De har alltså en extremt strikt policy, för att undvika sexövergrepp. Lite väl strikt kan jag tycka. Lärarna får såklart inte hjälpa barnen på toaletten, precis som på andra dagis. Dessutom får de överhuvudtaget inte beröra barnen (förutom kanske händerna), om det inte är en ren akutsituation. Därför måste alltså barnen byta till och från badbyxor helt själva och sedan se till att alla kläderna och handduk och allt kommer tillbaka i väskan. Ha! Vilket skämt! Man kan ju känna att saker har gått lite till överdrift kanske.

Hur som helst, jag är ändå jättenöjd hittills. De har inte hunnit åka på utflykt ännu. Det har blivit inställt två gånger i rad, lite till min lättnad faktiskt. Igår skulle de iväg igen, men det började plötsligt ösregna. Istället firade Leon med att ramla och slå ansiktet i någon leksak. Näsblodet utav helvetet tydligen och jag fick samtal att komma dit. Och här måste jag verkligen hylla dem till skyarna. När jag väl lyckats ta mig dit över en halvtimme senare (det ligger en bit bort), så satt Leon med sin manliga fröken Hernan och lekte i receptionen och fyra andra vuxna var där och inväntade mig och ambulans. De ringer tydligen alltid ambulans vid skador. Även om det i detta fall inte handlade om mer än en skråma. Leon var hur glad som helst av all uppmärksamhet. Och det var väl bra att en läkare kom och tittade på honom.

Så min slutliga summering (hittills) är att det är helt otroligt att man kan lämna sin son i sju timmar på en plats där han får leka, bada, fika, äta lunch, skoja, göra yoga (ja faktiskt), leka med vattenballonger, mysa, få läkarvård... helt gratis! Argentina är ju rätt bra ändå!

Första dagen på kolonin.
De möttes av clowner och lek när de kom in.

Leon var inte helt bekväm till en början.

Och jag var inte helt bekväm med
att titta på min gråtande pojke sitta
själv på golvet.
Men till slut vågade jag mig bort för att äta frukost i närheten.
Efter att Leon kom hem första dagen så ville
han plötsligt leka med sin docka, till min stora
lycka. De verkar inspirera till bra saker på det
där stället.

Och Leons nya papparoll håller i sig.


tisdag 26 december 2017

Jul, jul, strålande jul... och strålande solsken på det

Jul i Argentina. Första gången på fem år.
Jag hade visst glömt hur konstigt det är med julfirande i 30-gradig värme. Svårt att få till den rätta stämningen liksom.

Nu bor ju vi så strategiskt, i ett kvarter där man rullar ut röda mattan, pyntar med cirka 30 julgranar, bling, bling, tomtar och härligheter. Så lite juligt har det ändå känts. Men ändå... inte så värst.

Gjorde dock mitt bästa för att få till lite feeling. Pyntade en minijulgran. Det höll i fem minuter, sedan hade Alma ryckt loss alla kulor och kastat dem på golvet, alternativt stoppat in dem i munnen. Hängde upp en miserabel julstjärna i fönstret. Miserabel för att jag dels inte har några gardiner som kan dölja sladden som dinglade och ungarna drog i, dels för att den kändes lite apart där den hängde i sin ensamhet i balkongfönstret. Men men...

Julafton firades på svenskargentinskt vis. Jag gjorde Jansson, gravade lax, rörde ihop hovmästarsås, köttbullar. Och svärfar stod för de argentinska delikatesserna, fyllda tomater, ryssallad, kött i lök och vinäger, kyckling, ja lite så. Ganska bra mix faktiskt, att varva argentinska lite mer friska maträtter med de tunga feta svenska. Ett helsvenskt julbord i denna hetta, ja det kan ju sluta hur som helst. Och alla älskade mina svenska specialiteter! Så vi samlades alltså vid 20-tiden. Det var lite debatt innan huruvida vi inte kunde äta lite tidigare, tyckte jag, då vi ju har små barn i huset. Andra tyckte, skandal att äta före klockan 22 på julafton! Men det kompromissades till klockan 21.

Innan dess kom tomten. Gonzas styvmamma Alfonsina satte på sig min tomtedräkt, som inköptes i fjol på Rusta, och ringde på dörren. Leon var lyrisk och slängde sig fram för att öppna. Och tjöt hysteriskt av glädje när han såg att det faktiskt var tomten. Blev nog lite perplex när han insåg att pappa ju var inne i lägenheten utan tomtedräkt. Någon dag innan hade han nämligen tittat mig djupt i ögonen och sagt "Pappa är tomte". Nääää pappa är väl inte tomte, svarade jag. Och det var han ju inte heller.

Än mer lyrisk blev han när han faktiskt fick sin Spidermanleksak som han tjatat om dagligen i flera månader. En sån som skjuter spidermantrådar.

Alma då... ja hon var väl måttligt imponerad av mannen (eller kvinnan) i rött. Mest intresserad av Leons helikopter, så det höll på att bli slagsmål redan när första paketet öppnades.

Vid halv elva gick jag och Gonza och nattade barnen, och surprise surprise, vi somnade. Och missade tolvslaget. Tolvslaget på julafton är lika viktigt som tolvslaget på nyår. Då kommer ju egentligen tomten och ringer på, och fyrverkerierna smäller utanför. Vår tomte var lite tidig i år. Måste ha glömt klockan hemma.

På juldagen blev det en tur upp till min pappa. En het dag med gassande sol, perfekt för poolhäng. Så det blev just det. Och lite grillning. Helt underbart!

Så måste säga att det blev en riktigt lyckad jul, trots brist på mörker, snö och kyla.

Hej tomten!

Lite blyg, men bara lite.

Wow, Spiderman-grunkan!

Wow, en häst på pinne!

Fullt med nya leksaker.

Svensk-argentisnkt julbord.

Min tonårsdotter gick och vilade upp sig
efter maten.

Hopp och lek hos morfar.

Ljuvligt poolhäng. Eller kanske livräddningsövning.
Skvätta ned mamma, världens roligaste!

Underbart, tyckte Leon.
Underbart, tyckte även mamma och Alma.

Familjefoto, first time ever!
Alla lika glada.