måndag 30 oktober 2017

Och så var man ett år äldre

Då har man alltså fyllt 38 år.
Men det är väl å andra sidan ingen ålder på en häst.
Kan vi väl säga.

Bästa presenten var att min mamma kom, även om det kanske inte var just en present. Hon kom ju redan i tisdags, tillsammans med sin väninna. Men mysigt är det. Att gå upp varje morgon, fixa iväg Leon till dagis och sedan promenera hem till deras Airbnb-lya och äta frukost. Innan jag återkommer hem till arbete och slit.

Födelsedagsmorgonen firade jag med en natt utan sömn. Väcktes av Alma klockan 04.30 och kunde sedan inte somna om. Vid 6.00 gav jag upp och satte mig i soffan. Och som en gåva från himlen hörde min bästis Malin av sig från Sverige och vi började Skypa istället. Så då kändes det plötsligt helt värt att vara uppe i ottan.

Fick dock en liten tupplur mitt på dagen innan gästerna kom förbi. Familjefest för hela slanten. Mycket mysigt!

Och igår stack jag, Gonza och barnen iväg på en lunchtur norrut, medan mamma och Britta utforskade stan på egen hand. Som ni kanske förstått brukar ju våra lunchturer bli något kaotiska, men nu hade vi riktigt flyt. Vi stannade på ett halvdött litet affärscenter där vi alltid brukar stanna till. Dock brukar det mest bli kisspaus och lite sträcka på benen, då matutbudet är något bristfälligt. Men nu slog vi till på varsin halvsaggig schnitzel. Och varför gjorde vi det, kan man undra. Jo för att precis brevid tråkrestaurangen finns en liten lekpark. Och lekparker är väldigt bra. Speciellt gungor. Om man har en gungfetischist till dotter. Vilket vi har. Så vi satte henne i gungan. Och lämnade henne där i en timme (ja vi puttade ju på ibland). Inte för att vara elaka, utan helt enkelt för att hon inte lätt oss ta ut henne. Så hon intåg sin måltid i sving, så att säga. Mycket praktiskt. Och Leon fick lite gräsmatta att springa på, total lycka för honom.

Så succéfödelsedagshelg, helt enkelt.

Min lilla wonder woman.

Födelsedagspuss.

Leon fick blåsa ut ljusen.

Alma också.

Farmor och Alma.

Leon och maskrosen.

Matning i gungan.

Skönt häng.

Perfekt lunchläge.

Mys med mormor.

måndag 23 oktober 2017

Från det ena till det andra

Både goda och dåliga nyheter.

The good news.
Spiderman has left the building.

The bad.
Det kom en ny.

Batman is here!
Batman går till lekparken.
Batman äter mat.

Batman leker.

Batman strosar på stan.

Batman behöver vila.



onsdag 18 oktober 2017

Stadsungarna leker naturliv

När man har barn på dagis mitt i en storstad, då får de kanske inte lära sig så mycket om sol, vind och vatten.

Men man tager vad man haver.

Och det finns faktiskt träd och små plättar med jord på trottoarerna. Så där kan man ju leka trädgårdsmästare.

Lite då och då gör dagisklassen därför små utflykter i området, till den lokala växthandeln, någon park, eller som idag, runt hörnet till en jordplätt. Där man skapade en fin rabatt.

Man kan ju tro att jag var en sån där duktig klassförälder som följde med och hjälpte till/tog kort. Men nä, så var det såklart inte. Jag ligger nedbäddad i förkylning och snor helt enkelt någon annan mammas foton.

Så här ser ni hur stadskidsen agerar guerillaodlare.

Leon och hans fröken odlar.

Vilopaus mot dagisets utevägg.

Fröken Cecilia.

Mycket odlande blir det.

måndag 9 oktober 2017

Barnsång och spring i gräset

Det gick vägen.

Spiderman stannade hemma och Leon följde med till kyrkan på barnsång.

Så mycket sång vet jag inte om det blev för varken Alma eller Leon. Och inte så mycket Emil-pyssel heller för den delen. Eller sagolyssnande. Mina barn är ju inte så bra på sånt.

Det de däremot är bra på är att springa runt i alla rum och skrika, kasta saker på golvet, suga på brandsläckarmunstycken, rita på bordet, äta tolv sockerkaksbitar var, rycka upp blommor från rötterna och jaga varandra. Och sånt kan ju också vara bra.

Jag tror vi alla insåg att barnen hade rätt så mycket spring i benen, så vi förflyttade oss snabbt från inomhuslokalerna till trädgården. Vädret var ju tipptopp, så det blev himla mysigt.

Men man blir ju lite mör efteråt.

Tänker inte ens nämna hur möra vi var efter att vi därefter släpade med oss barnen till ett shoppingcenter för att fixa nytt legg till Gonza (de har sådana stånd lite varstans, så man slipper köa i något sunkigt gatukontor). Hualigen! Att vi aldrig lär oss... INGA SHOPPINGCENTER MED BARNEN! Om två, tre år kanske... inte nu!

Försöker lära Alma att man inte får rycka
loss blomknoppar.

Nina och Leon (numera Batman).

Dags för sagustund. Efter en minut var filten tom.

Nytt försök till sagostund i stolar.

Leon och hans bästis Antón.

Antón, Alma och Leon.

Dags för kaka.

Rulla runt på gräset är ju kul.

Lite filthäng...

... men ändå roligast att stå ovanpå bordet.

onsdag 4 oktober 2017

Mitt liv med en superhjälte

Det är någon som rövat bort min son, och bytt ut honom mot en liten man i blåröda trikåer. Och visst, det kan ju vara bekvämt att ha en superhjälte vid sin sida, men jag kan ändå sakna Leon ibland.

Fikapaus med Spiderman.

Spiderman och syrran.

Spiderman ska ut på stan och köpa pasta.

Spiderman i Ikea-tältet.

Spiderman går till lekparken.

Spiderman äter middag.

Spiderman leker på balkongen.

Spiderman och Alma får besök av svensk kompis.

Spiderman var faktiskt lite extra glad idag eftersom en av hans favoritvänner, svenska Antón, kom på besök. Och vi i den äldre generationen, Lovisa, Viktoria och jag, fick lite skönt svenskhäng. Det kan man ju aldrig få för mycket av.

Mer svenskhäng blir det på barnsången i Svenska kyrkan på söndag. Då är det Emil i Lönneberg-tema. Undrar om jag kan få Spiderman att förstå att han inte riktigt platsar i Astrid Lindgrens värld, utan att det bara är min lilla Södermalmsfödde gosse som får följa med. Vi får väl se hur det blir med det. Annars kommer det kanske en ny bloggpost snart: "Spiderman i kyrkan".

Jag förstår att ni väntar med spänning.

söndag 1 oktober 2017

På lunchtur till Carlos Keen

Det är inte ofta man får till spontana långdistansutflykter med två småttingar. Tja, det är väl inte ofta man kan vara spontan överhuvudtaget, men vi försöker ändå hitta på små skojigheter på helgerna. Och det mest wild and crazy brukar bli att ta bilen till någon är förorterna norrut och käka lite lunch och så.

Men det är ju det här med att käka lite lunch och så, som aldrig riktigt går som vi vill. Vi har alltid illusionen om att ungarna ska sitta ned i sina stolar, glupska och glada och att vi sedan kan roa dem tills vi ätit färdigt. Dock har jag ingen aning om varifrån vi fått den illusionen, för så blir det ju aldrig. Närmare sanningen är två barn som sitter ovanpå bordet medan vi hätskt försöker stoppa i några matbitar i deras munnar och emellan varven några i våra egna. Ett par glas och tallrikar sönderslagna på golvet. Sedan några löpturer runt restaurangen, vilket ju kräver två personer, då de ju alltid springer åt olika håll. Så kommer notan och man inser att man än en gång slösat bort 500 kronor på luft och stress. För så mycket mat i magen blir det ju sällan.

Nu försökte vi vara lite mer realistiska och tänkte, vi behöver en trädgård och grönska. Vi måste till en restaurang som har just det, så ungarna kan springa och vi sitter ned och tittar på dem. Och äter i lugn och ro.

Så vi trotsade lördagslunchtrafiken och tog oss åtta mil till den lilla slumrande gastronomiska byn Carlos Keen. Vi hade tagit sikte på just en sådan grillrestaurang med gård, men när vi kom dit så var den abonnerad och vi fick välja en av alla de mysiga men vanliga grillrestaurangerna runt hörnet. Som såklart inte hade en stor trädgård, utan låg precis vid vägen. Så det hela slutade ju i det vanliga kaoset. Vi åt i 5-minutersintervall, en fick springa medan den andra åt. Alma åt giftiga bär. Leon attackerade en hund. Alma kröp under de andra gästernas bord. Leon höll på att springa framför en buss. Men det gick ändå hyggligt. Och köttet var gott. Och restaurangen jätteidyllisk.

Lagom till efterrätten upptäckte jag en bakgård, där de slängt lite bråte. Med desperat blick frågade jag servitören: "Kan vi äta vår creme brulé där??"
Han tittade på mig med skeptisk min, typ varför sitta i det där sunket när vi har en sån fin restaurang? Han hade uppenbarligen inte två små virvelvindar hemma.

Så då blev det ju succé plötsligt! Och vi insåg än en gång hur annorlunda livet skulle vara i ett hus med trädgård och inte i en trång lägenhet mitt i stan.

Vi tog sedan en tur runt i den vackra historiska byn. Ungarna fick springa lite till. Leon ramlade ned i en stor pöl (läs: liten sjö) och då var det dags att säga tack och hej. Lyckligtvis hade jag tagit med klädombyte, så vi slapp sanera bilen efteråt.

Det här låter ju som om vi hade en jättejobbig dag, men det var faktiskt den bästa på väldigt länge. Helt fantastisk faktiskt!

Och glädjen höll i sig ända tills jag blev väckt av en nedkissad Alma klockan sex i morse.

Carlos Keen.

På jakt efter restaurang.

Fem minuter av lunchro.

Vår lilla bakgård.

Lite leksaker.
Carlos Keens historiska tågstation.

Min lilla plutt.

måndag 18 september 2017

Därför vill småbarnsfamiljer aldrig bli bortbjudna

Det här med att bli bjuden på någon tillställning, hem till någon man aldrig tidigare besökt, när man har två små (läs: extremt vilda och olydiga) barn, det är något som kan ge även den mest luttrade föräldern hjärtklappning. Man kan helt enkelt inte besöka någon som inte har små (extremt vilda) barn själva (hemmen till folk som har froma små glin går också bort, absolut inte tillräckligt säkerhetsanpassade).

Folk som inte känner mina barn, tänker väl, jamen hur hemskt kan det bli. Ja, hemskt!

Så vi var alltså bjudna på släktkalaset med stort S. Morbror Alejandro fyllde 60 och det vankades lunch för 25 personer. Vi slänger in ungarna i bilen, åker den korta biten, barnen somnar (laddar upp så de ska ha extra mycket energi att gå bärsärkargång), vi kommer fram, ringer på dörren, blir insläppta och jag tänker "Åh nej!". I Sverige innebär de flesta boendemiljöer någon form säkerhetstänk. Men här kan man hitta precis vad som helst. Så när jag ser trappan, tänker jag att det här kommer att sluta på akuten. I bästa fall.

En lång hal trätrappa helt utan något som helst skydd på ena sidan (ingen ledstång, inga brädor, inget nät... bara ren och skär luft) Och på andra sidan fanns en vägg, men ingenting annat att hålla sig i. Och som nämnt, hala trätrappsteg. Mina barn som äääääälskar trappor!!! Och min son som är såååååå klumpig och aaaaaalltid ramlar var han än är. Jag såg honom gång på gång vingla till mot trappkanten 3 meter upp. När de väl tagit sig upp till övervåningen (där lämpligt nog katterna uppehöll sig) så kom nästa dödsfälla. Relingen ovanför trappen var en enkel bräda ungefär 80 cm upp. Så upp till ungefär Almahöjd hade du ingenting som skyddade mot fyrametersfall rätt ned i parketten. Succé!

Så det var en konstant kamp på liv och död. Och Alma som ger ifrån sig dödsskriket från underjorden ifall hon inte får som hon vill (vilket så klart innebar att klättra i trappan upp och ned, upp och ned, upp och ned), det slutade ju med att alla gäster som inte kände henne från tidigare tittade på oss i förfäran, och på henne när hon låg med huvudet ned i golvet och GALLSKREK. Vi hennes föräldrar är ju vana, men i ärlighetens namn har jag faktiskt aldrig hört någon som skriker ut sin ilska på samma decibelnivå.

Efter fem minuter var jag helt slut och viskade till Gonza "Jag kanske kan åka hem med barnen, det här kommer ju inte att gå." Jag visste ju att kalaset ju skulle pågå i minst fem timmar till, och insåg att detta skulle sluta med hjärtinfarkt och fysisk och mental kollaps för min och Gonzas del.

Men vi bet ihop. Och i sann argentinsk anda så hjälpte alla till. Och det gick riktigt bra. Lite jobbigt var det ju såklart, men jag fick faktiskt njuta av både god mat och tårta. Och lite champagne på det.

Och inga större missöden.

Konstant trapphäng.

Mer trapphäng.

Hela tjocka släkten (notera trappan till höger).

Alma ville ut.